som några oförgätliga avskedsord, som riktats till honom ensam. Och det var detta barn, som fru Davis tänkte taga från honom, enligt vad hon helt kallt tillkännagav. Han rätade upp sig på stolen och såg på fru Davis. Trots den nötta nattrocken och de nedkippade tofflorna fanns det över hela hans väsen någonting, som ingav fru Davis en viss motvillig respekt både för hans person och för hans ämbete. Det låg ändå en viss andlig höghet över en kyrkans tjänare, om det så bara var en fattig komminister i en landsortsvrå.
— Jag tackar er för er välmening, fru Davis, sade pastorn med en avmätt artighet, som kändes nästan kuslig, men mitt barn kan jag inte ge er.
Fru Davis blev lång i ansiktet. Hon hade aldrig tänkt sig, att han skulle vägra.
— Det där kan väl aldrig vara ert allvar, pastor Meredith, sade hon förbluffad. — Hm — det kan ni omöjligen mena. Ni måste närmare överväga — besinna alla de fördelar jag erbjuder flickan.
— Jag behöver alls inte överväga, fru Davis. Det är en sak, som aldrig kan komma i fråga. Alla de materiella fördelar, som det står i er makt att bereda henne, kunna inte ersätta en fars kärlek och omvårdnad. Jag tackar er igen — men ert förslag är inte möjligt att antaga.
Missräkningen gjorde fru Davis så upprörd och ond, att hon med möda förmådde behärska sig. Hennes breda röda ansikte antog en purpurviolett skiftning, och rösten darrade.
— Jag trodde ni bara skulle bli glad åt att bli av med henne, sade hon i spotsk ton.
— Hur kunde ni tro det? sade pastor Meredith lugnt.
— Därför att ingen människa nå’nsin trott, att ni bryr er ett fnyk om era barn, svarade fru Davis i överlägsen ton. — Ni försummar dem så det är både synd och skam.
