rörd för att kunna återgå till den. Fru Davis hade väckt upp honom — om också på ett föga behagligt sätt. Var han verkligen en sådan efterlåten och försumlig far, som hon beskyllt honom för att vara? Hade han så föga vårdat sig om de fyra små moderlösas lekamliga och andliga välfärd? Talade hans församlingsbor så där strängt om honom som fru Davis påstått? Det måste väl vara så, eftersom fru Davis kommit för att begära Una i den vissa tron, att han skulle lämna från sig barnet lika glatt och likgiltigt, som man lämnar från sig en kattunge, som förirrat sig in på ens tomt och som man inte vill behålla …
John Meredith stönade tungt och återtog sin vandring upp och ned i det dammiga, skräpiga rummet. Vad kunde han göra? Han höll av sina barn lika ömt som någon far var i stånd till, och han visste — den övertygelsen förmådde varken fru Davis eller någon av hennes anhang rubba — att de voro mycket fästa vid sin far. Men var han kompetent att ta vård om dem? Han kände mycket väl till sina svagheter och sin begränsning. Det, som behövdes, var en god kvinnas närvaro — hennes sunda förnuft och hennes välgörande inflytande. Men hur skulle det kunna anskaffas? Även om han vore i stånd att få en dylik hushållerska, skulle det ju på det djupaste kränka tant Martha att bli »avsatt» från sin befattning.
Han kunde omöjligen så såra och bedröva den stackars gumman, som varit så snäll mot honom och hans anhöriga. Hur tillgiven hade hon inte varit Cecilia! Och Cecilia hade bett honom vara mycket hänsynsfull mot tant Martha. Men det var så sant — han kom plötsligt ihåg, att tant Martha en gång kastat fram en vink om att han borde gifta om sig … Han förstod, att hon skulle ha mindre emot en fru än emot en ny hushållerska. Men giftermål kunde inte komma ifråga. Han ville inte veta av någon efterträderska
