till Cecilia — han höll ej av och kunde aldrig komma att hålla av någon annan kvinna.
Hur skulle han nu bete sig? Med ens kom han på den tanken, att han skulle ju kunna gå upp till Ingleside och med fru Blythe resonera om sina svårigheter. Fru Blythe var en av de få kvinnor, i vilkas sällskap han aldrig kände sig förlägen eller hade svårt för att tala. Hon var alltid så deltagande och förstående. Kanske skulle hon kunna förhjälpa honom till någon lösning av de problem, som så hårt ansatte honom. Och även om det ej stod i hennes förmåga, så kände dock pastorn, att han behövde litet trevligt mänskligt sällskap efter sin svåra dust med fru Davis — någonting, som jagade bort minnet av den obehagliga och ogrannlaga kvinnan ur hans själ.
Han klädde sig hastigt och åt sin kvällsvard betydligt mindre förströdd än vanligt. Han tyckte det var en skral måltid. Han såg på sina barn — de voro rödblommiga och sågo rätt så friska ut, utom Una, och hon hade aldrig varit vidare stark ens när hon ännu hade sin mor i livet. Alla fyra skrattade och pratade de — visst voro de lyckliga. Karl var särskilt belåten, därför att han hade två ovanligt »stiliga» spindlar krypande omkring sin sopptallrik. Barnens röster läto trevliga, de hade ju bordsskick, de voro snälla och uppmärksamma mot varandra. Men ändå hade fru Davis sagt, att hela församlingen tyckte, att de »foro fram som vilda indianer».
Just som pastor Meredith gick ut genom sin egen grind, åkte doktor Blythe och hans fru förbi på den landsväg, som ledde till Lowbridge. Pastorns ansikte fick i en hast ett modfällt och bedrövat uttryck. Fru Blythe åkte bort — alltså var det ingen idé med att gå upp till Ingleside. Hans själ trängtade mer än någonsin efter litet sällskap och sympati. Medan han nedslagen blickade ut över landska-
