ken Cornelia på egen hand, Anne fann inte ämnet tilltalande. Hon satt litet för sig själv och betraktade daliornas höstliga färgprakt i trädgården och vikens drömmande spegel, som glimmade i solnedgångens sken. Bredvid henne satt Mary Vance och stickade undergivet på en strumpa. Marys själ var nere i Regnbågens dal, varifrån det av avståndet något dämpade ljudet av gälla skrattsalvor trängde fram, men hennes fingrar voro under fröken Cornelias ögon. Hon måste sticka tolv varv på strumpan, innan hon blev fri och fick springa ned till dalen. En röd trådända betecknade det första varvets början. Mary stickade och höll sin mun, men gjorde ett gott bruk av sina öron.
— Jag har aldrig sett ett vackrare lik, sade fröken Cornelia i en ton, som röjde stor sakkunskap. — Myra Murray såg alltid bra ut, hon hette Corey i sig själv och var från Lowbridge, och hela den släkten var känd för sina vackra fruntimmer.
— Ja, när jag gick förbi liket, så sa jag till’et: stackars frun, jag hoppas hon är lika lycklig som hon ser ut, suckade Susan. — Hon var alls inte mycket förändrad. Hon låg i den svarta sidenklänningen, som hon skaffade sig till dotterns bröllop för fjorton år se’n. Hennes gamla moster sa till henne, att den klänningen skulle hon spara på och bara ha till begravningar, men Myra svarade: »Jag tänker ha den på min egen begravning, moster, men först vill jag ha riktigt roligt i den.» Och hon höll minsann ord. Många gånger, när jag förr i tiden råkade henne borta på bjudningar, tänkte jag för mig själv: »Ja, stilig ser du ut i din svarta sidenklänning, Myra Murray, men få se, om den ändå inte till sist blir din svepning. Och mycket riktigt, det blev den ju också, fru Elliott.
Susan suckade tungt. Hon njöt ofantligt. En begravning var ett förtjusande samtalsämne.
