— Jag tyckte alltid om att råka Myra, återtog fröken Cornelia. — Hon hade ett mycket glatt och jämnt lynne och såg alltid saker och ting från den ljusa sidan.
— Det är sant, instämde Susan. — Hennes svägerska berättade för mig, att när doktorn slutligen sa till henne, att han ingenting mer kunde göra för henne och att hon aldrig mer skulle komma upp ur sängen, så sa Myra helt glatt: »Ja, det var då för väl, att jag åtminstone hann med all syltningen och saftningen. Och nu slipper jag alltså den stora höstrengöringen. Det går väl an med storstök på våren, sa hon, men den där stora jordbävningen på hösten har jag alltid tyckt är så tråkig. I år slipper jag den, Gud ske lov och tack!» Det finns folk, som skulle kalla det där lättsinne, fru Elliott, och det föreföll nästan som om svägerskan var smått generad. Hon sa, att sjukdomen hade nog gjort Myra litet konstig i huvet. Men jag sa: »Ånej, fru Murray, sa jag, det behöver ni visst inte tro. Det var bara Myras sätt att alltid ta fasta på den ljusa sidan.»
— Nå, den förmågan hade då åtminstone inte hennes syster Luella, sade fröken Cornelia. — För henne fanns det ingen ljus sida, de var bara svarta och grå och grimliga. I många år gick hon omkring och sa, att hon skulle dö i nästa vecka. Jag ska inte länge vara en börda för er, snart slipper ni mig, sa hon och suckade. Pytt dog hon! Och om någon av de anhöriga vågade tala om sina små framtidsplaner, så gnällde hon till och sa: »Jaha, se det får inte jag vara med om.» När jag gick och hälsade på henne, brukade jag alltid hålla med henne, och det gjorde henne så förargad, att se’n var hon alltid mycket bättre i flera dagar. Nu har hon i alla fall starkare hälsa, men inte är hon gladare för det.
— Det är då inte ofta man har orsak att tycka synd
