ton, inte tror ni väl, att Myra kommer att skratta i den värld, som kommer efter denna?
— Varför inte det, Susan? Tror du att vi ska bara gråta i vår nästa tillvaro?
— Nej nej, snälla doktorinnan, missförstå mej rätt. Jag tror inte, att vi kommer att vare sig skratta eller gråta.
— Vad kommer vi då att göra?
— Ja, sade Susan, nödd och tvungen, enligt min enkla mening, doktorinnan lilla, så kommer vi att se högtidliga och heliga ut.
— Men tror du verkligen, Susan, sade Anne och såg nu själv ganska högtidlig ut, att vare sig Myra Murray eller jag kan gå omkring och se högtidliga och heliga ut hela tiden? Hela tiden, Susan?
— Ja, sade Susan, jag kanske går så långt, att jag ger er båda lov att dra på munnen litet då och då, men ingen kan då få mig att tro, att det skrattas i himlen. Det ligger någonting bra vanvördigt i den tanken, det måste ändå erkännas.
— Nå, för att återkomma till jorden, sade fröken Cornelia, vem får vi, som övertar Myras klass i söndagsskolan? Julia Clow har skött undervisningen alltse’n Myra sjuknade, men hon ska flytta till stan över vintern, och vi måste se oss om efter någon annan.
— Jag hörde, att fru Jamieson vill ha den klassen, sade Anne. — Jamiesons har gått i kyrkan mycket regelbundet, alltse’n de kommo flyttande till The Glen från Lowbridge.
— Nya kvastar! sade tant Cornelia med skeptisk min. — Vänta, tills de bott här ett år!
— Fru Jamieson kan man då inte lita på ett dugg, sade Susan med stort eftertryck. — Hon dog en gång, och de hade just klätt henne fin och skulle ta mått till kistan — då människan sätter sig opp och kvicknar till igen! …
