En person, som beter sig på det sättet i livets viktigaste stunder kan man ju aldrig lita på.
— Nenej, nå’n klass i söndagsskolan tycker jag inte vi ska ge fru Jamieson, sade fröken Cornelia. — Vi får i alla fall akta oss, så vi inte stöter oss med folk. Vi har förlorat flera medlemmar i vår församling — antingen har di dött eller också blivit stötta. Fru Alec Davis trädde ut härom dagen, ingen vet varför. Hon sa till församlingsföreståndaren och diakonerna, att inte en cent ville hon hädanefter lämna till pastor Merediths lön. Somliga påstår, att barnen har varit näsvisa mot henne, men jag tror ändå inte det kan vara det, som är orsaken. Jag försökte häromdagen pumpa Faith, men allt vad jag kunde få ur henne var att fru Davis nyligen kommit på besök till dem och då sett ut att vara vid gott humör. Men när hon gick, var hon ursinnig och kallade alla barnen för »avföra».
— Avföda kantänka! sade Susan förgrymmad. — Fru Davis måtte ha glömt, att hennes morbror var starkt misstänkt för att ha förgiftat sin hustru. Inte för att det nå’nsin blev bevisat, doktorinnan lilla, och man ska ju inte tro allt vad man hör. Men om jag hade en morbror, vars hustru dog knall och fall utan att ge någe’ skäl, så skulle jag akta mig för att gå omkring i bygden och kalla oskyldiga barn för avföda.
— Nu var det i alla fall så, sade fröken Cornelia, att fru Davis gav ett högst betydligt bidrag till prästens lön, och drar hon nu in på det, vet jag knappt hur vi ska bära oss åt. Troligen sätter hon väl också upp sin släkt emot pastorn, och då får han bestämt lägga in om avsked.
— Jag tror inte släkten är så vidare kär i fru Davis, sade Susan. — Hon kan nog inte påverka den, även om hon försöker.
