— Säj inte det. De där, som heter eller ä’ födda Douglas, hänger ihop som ler och långhalm. Skuffar man till en, så skriker de alla. Men vi kan inte reda oss utan dem, så mycket är säkert. De har hittills betalt halva prästlönen. Snåla ä’ di inte, vad man än eljest kan säga om dem. Norman Douglas hade gett hundra dollar om året hela tiden, innan han gick ut ur församlingen.
— Varför gick han ut? frågade Anne.
— Han sa, att en kyrkvärd lurat honom på en kohandel. Se’n satte han inte sin fot i kyrkan på tjugo år. Hustrun lät han gå, fastän det var inte mer än nätt och jämt, och bara en enda kopparslant fick hon lägga i kollekten. Hon skämdes förfärligt, för folket i bänken tittade ju alltid … Inte tror jag, att han var någon snäll man mot’na, fast hon aldrig klagade. Men hon såg jämt och samt förtryckt ut. Norman Douglas fick inte den flickan han ville ha för trettio år se’n. Och släkten Douglas har sällan velat hålla till godo med det näst bästa.
— Vad var det för en flicka han ville ha och inte fick?
— Det var Ellen West. Jag tror inte de var riktigt förlovade, men de hade sällskap i två års tid. Och se’n blev det en brytning dem emellan — ingen visste varför. De hade väl kommit ihop sig på något dumt sätt. Och Norman gick och gifte sig med Hester Reese, innan hans ilska hunnit lugna sig — gifte sig med henne bara för att reta Ellen, det har jag aldrig tvivlat på. Men så’na ä’ karlarna. Hester var snäll och rar, det är inte fråga om det, men nog var hon ett litet beskedligt våp, och Norman tordes hon aldrig sätta sig upp emot. Han hade behövt sig en fru med skinn på näsan, som skulle sagt: det här bestämmer jag — omaka dej inte! — Ellen skulle nog ha hållit tummen på ögat på’n, och det hade han bara funnit sig väl utav. Han föraktade Hester, det är rena sanningen,
