grått. Bäcken förde med sig gungande massor av blad, som lyste i guldgult och rostrött; man kunde gott tänka sig dem som älvornas små farkoster. På herr James Reeses i rött och brunt skiftande stubbåker, där det förut växt bovete, höll en massa kråkor konselj, förmodligen avhandlande diverse för kråksamhället viktiga frågor. Faith störde på ett hjärtlöst sätt rådplägningen, i det hon klev upp på gårdesgården och kastade en avbruten stör mitt ibland kråkorna, ögonblickligen fylldes luften av klapprande vingar och vredgat kraxande.
— Varför gjorde du så där? sade Walter förebrående. — De hade ju så roligt.
— Usch, jag avskyr kråkor, sade Faith likgiltigt. — De är så svarta och listiga, fastän de låtsas vara så oskyldiga. Du vet väl, att de stjäl småfåglarnas ägg ur bona. Det såg jag själv en kråka göra på vår gräsplan i våras. Walter, varför är du så blek? Hade du tandvärk igen nu i natt?
Walter ryste till.
— Ja, gräslig tandvärk. Jag fick inte en blund i ögonen. Jag bara vankade av och an på golvet och föreställde mig, att jag var en av de första kristna martyrerna, som torterades på Neros befallning. Det hjälpte rätt bra för en stund — men se’n tog värken till igen så ohyggligt, att jag inte kunde låtsa någonting.
— Grät du? frågade Faith bedrövad.
— Nej — men jag lade mig så lång jag var på golvet och stönade, sade Walter. — Se’n kom flickorna in, och Nan stoppade in ett pepparkorn i hålet i tanden — men då blev det ännu värre. Och Di narrade mig att ta munnen full med iskallt vatten — och då trodde jag, att jag skulle bli galen, så de sprang efter Susan. Susan sa, att det var rätt åt mig för att jag i går satt uppe på det kalla
