vindsrummet och skrev struntig vers. Men hon tände eld i köksspisen och värmde vatten och slog det på ett varmvattenkrus och la’ det till mig i sängen, och då hörde tanden upp att värka. Så fort det lättade en liten smula, sa jag till Susan, att mina dikter var ingen strunt och att det kunde inte hon bedöma. Nä, sa hon, det kunde hon gudskelov inte, för hon visste ingenting om poesi utom att det för det mesta var lögn alltihop. Nu vet du nog, Faith, att så är det inte. Det finns ett särskilt skäl, varför jag så mycket tycker om att skriva vers — då kan man säga så mycket, som är sant i en dikt men som skulle vara osanning på prosa. Det där sökte jag förklara för Susan, men hon bara sa, att jag skulle hålla mun och somna, innan vattnet hann kallna. För annars skulle jag få sköta mej själv, sa hon, och då finge man väl se, om rim utan reson kunde bota tandvärk, och det skulle vara just rätt och lagom åt mej.
— Varför far du inte till tandläkaren i Lowbridge och får tanden utdragen?
Walter ryste igen.
— De vill därhemma, att jag ska göra det — men jag kan inte. Det kommer att göra så gräsligt ont.
— Är du så rädd för litet ont? frågade Faith med en skymt av förakt.
Walter blev röd.
— Det skulle minsann inte göra litet ont. Att få en ond tand utdragen är nå’nting bland det värsta som finns. Pappa sa, att han ville visst inte tvinga mig att fara — jag får vänta och se, om jag till sist fattar mitt beslut.
— Det där skulle göra mycket ont ett enda tag, men se’n vore det ju överståndet, sade Faith. — Tänk, så länge du har gått med den där tandvärken. Ibland bara morlar den, men ibland får du ju så ont, att du knappt vet till dig.
