Oår du nu till tanddoktorn och får den utdragen, så år du av med den och får nattro igen. Jag fick en gång en tand utdragen. Jag skrek till just som det skedde, men så var det ju över i en blink — det bara blödde litet efteråt.
— Blödningen är det värsta av alltihop, den är så otäck, sade Walter. — Jag fick riktiga kväljningar, när Jem skar sig i foten på en glasskärva i somras. Susan sa, att jag var så vit som ett lakan i ansiktet, och det var inte Jem själv. Men det gjorde också så ont i mig att veta, att Jem plågades. Alltid ska någon plågas, Faith, och det är så rysligt. Jag tål inte att se någon ha ont. Då vill jag bara springa — och springa — så långt vägen räcker.
— Det är väl inte värt att ta så illa vid sig, om nå’n stöter sig litet eller skär sig, sade Faith och knyckte på nacken. — Det är klart, har man gjort sig själv vådligt illa, så måste man skrika — och blod är otäckt, så klibbigt och otrevligt … Och inte tycker jag heller om att se andra människor göra sig illa. Men inte vill jag springa min väg, tycker nå’n det — jag vill tvärtom ta i håll med dem och hjälpa dem. Din pappa måste många gånger göra folk illa för att bota dem. Vad skulle de säga, om han sprunge sin väg?
— Jag sa inte, att jag skulle springa. Jag sa, att jag ville springa. Det må väl vara stor skillnad. Jag vill också gärna hjälpa människor. Men jag önskar ändå, att här inte funnes så mycket fult och otäckt i världen. Om bara allting vore glatt och vackert!
— Ja, det en inte kan få, är det inte värt att eftertrå, sade Faith. — Men bara det att leva är ju så roligt. Du skulle inte ha tandvärk, om du låge död, men ändå vill du väl bra mycket hellre leva än vara död? Det är väl hundra gånger mera kul att leva! Här kommer Dan Reese. Han har varit nere vid sjön och metat.
