önskade i alla fall, att den föga ömsinte Jem eller Jerry med sina duktiga nävar varit med henne, och Dans elaka ord blevo sittande som en törntagg i hennes inre.
Nu var Walter ej längre blek. Han hade blivit eldröd i ansiktet, och ur hans vackra ögon talade harm — och blygsel. Han förstod mycket väl, att han borde ha uppträtt till Faiths försvar. Jem skulle ha rusat på den skränande lymmeln och slagit hans fula mun i blod. Ritchie Warren skulle ha kallat Dan vid så många fula namn, att Dan hade stått svarslös. Men Walter kunde inte stå och »skälla» — för att nu använda ett mycket simpelt, bland pojkar gängse ord. Han visste, att på det området skulle den andre i alla fall få övertaget. Dan Reeses förråd av glåpord var outtömligt. Och vad den andra formen av uppgörelse angår, så kunde Walter inte slåss. Han avskydde blotta tanken. Det var tarvligt, rått och — värst av allt — det var fult. Han kunde aldrig förstå den njutning, som för Jem låg i att »klå» någon. Men just nu önskade han, att han kunnat rå på Dan Reese. Han skämdes förskräckligt, därför att Faith blivit förolämpad ute på öppen landsväg i hans närvaro, utan att han försökt näpsa den oförskämde. Han kände sig övertygad om att hon måste förakta honom. Hon hade ej ens talat med honom, alltsedan Dan skrikit sitt »jäntor ä’ dumma». Han var glad, när deras vägar skildes.
Även Faith kände lättnad, men det hade sin särskilda orsak. Hon ville vara ensam, därför att hon nu börjat tänka med en viss ängslan på det värv hon förelagt sig. Den glada ivern hade fördunstat, i synnerhet efter Dans beteende, som gett hennes självkänsla en svår knäck. Hon ville uträtta sitt ärende, men hon hade ej längre någon hänförelse, som höll henne uppe. Hon ämnade ju besöka herr Norman Douglas och bedja honom åter träda in i
