församlingen, men nu började hon känna rädsla för honom.
Det, som förefallit så enkelt och lätt hemma i prästgården, hade nu undergått en plötslig förvandling. Hon hade hört rätt mycket talas om herr Norman Douglas, och hon visste, att till och med de största pojkarna i skolan voro rädda för honom. Tänk, om han kallade henne för någonting fult — hon hade hört, att han, när han blev ond, brukade ge folk fula tillmälen. Och hon visste ingenting värre än stygga glåpord … Men hon ville ändå gå vidare — Faith Meredith var inte den, som vände om. Såvida hon inte uträttade det hon nu förelagt sig, skulle kanske hennes far nödgas flytta från The Glen.
Vid slutet av den långa avtagsvägen låg huset, en stor, gammaldags byggnad, flankerad av lombardiska popplar, raka och smärta som soldater. På verandan åt gårdssidan satt herr Douglas själv och läste en tidning. Hans stora hund låg bredvid honom. Från köket, där hans hushållerska fru Wilson höll på med att göra i ordning kvällsvarden, hördes ett skrammel och rammel av grytor, lock och spiselringar — ett ilsket och argt skrammel, ty herr Douglas och fru Wilson hade nyss grälat, och båda voro vid mycket dåligt lynne. Så att när Faith gick upp på verandan och herr Douglas vid ljudet av hennes steg sänkte sin tidning, fann hon sig seende in i ögonen på en uppretad och förgrymmad man.
Egentligen såg herr Douglas rätt ståtlig och bra ut på sitt sätt. Det långa röda skägget svallade ned över bröstet, och från hans stort tilltagna huvud nedföll en man av rödbrunt hår, ännu ej strimmat av grått. Hans höga, vita panna uppvisade inte ett veck, och hans blå ögon kunde alltjämt, när det föll sig så, flamma med hans stormiga ungdoms blossande eld. Han kunde vara mycket älskvärd, när
