— Precis som jag! Jag känner, att jag kommer att sympatisera med er Faith, sade Anne. — Vi är bestämt besläktade själar.
— Hon är så full av upptåg och skälmaktighet, sade Susan. — Och jag tycker om, när det är litet fart och rutsch i barn.
— Det är i alla fall någonting mycket vinnande med henne, sade fröken Cornelia. — När helst man ser henne, så skrattar hon, och hur det är, så verkar det där skrattet smittosamt. Hon kan inte ens hålla sig allvarsam i kyrkan. Una är tio år, en liten näpen unge, inte vacker, men söt och behändig. Och Thomas Carlyle är nio. Honom kalla de Karl, och han har en faslig vurm att dra med sig hem ödlor och grodor och skalbaggar och allt tocke där frat från skog och mark.
— Det var väl han, som bar ansvaret för den döda råttan, som låg på en stol i förmaket den kvällen fru Grant kom in för att hälsa på. Människan höll ju på att få slag, sade Susan, och jag säjer inte om’et, för förmaksstolar är ingen plats för dö’a råttor. Det kan ju förstås också vara katten, som lämnat henne där. Den katten är en ryslig rackare, vet doktorinnan. Enligt min enkla mening bör en prästgårdskatt åtminstone se respektabel ut, se’n får han ju invärtes vara som han är. Den här ser då ut som om han vore ute på äventyr varendaste natt. Och nästan varenda kväll kommer han klivande längs takåsen just i solnedgången, med svansen högt i vädret, och jag tycker inte det ser passande ut.
— Det värsta är ändå, att de stackars barnen går så illa klädda, suckade fröken Cornelia. — Alltse’n snön smälte har de gått barfota. Och du måste ge mig rätt, Anne lilla, det lämpar sig inte för prästgårdsbarn, allra helst när metodistpredikantens lilla flicka alltid går i nätta
