knäppkänger. Och jag önskar verkligen, att de ville låta bli att leka på den gamla metodistkyrkogården.
— Men det är mycket frestande, eftersom den ligger så nära intill prästgården, sade Anne. — Jag har alltid tyckt, att det måste vara någonting förtjusande att få leka på en kyrkogård.
— Åh visst inte, doktorinnan lilla, sade Susan ivrigt, mycket mån om att försvara Anne mot henne själv. — Ni är då alldeles för förståndig för så’na påhitt.
— Varför lade de nå’nsin prästgården så nära kyrkogården? frågade Anne. — Och prästgårdsplanens gräsvall är då så liten, att den rakt inte lämpar sig till lekplats.
— Ja, det var ju kanske inte så välbetänkt, erkände fröken Cornelia. — Men tomten var billig. Och inga andra prästgårdsbarn har det nå’nsin fallit in att leka där. Pastorn borde inte tillåta det. Men han sitter ju alltid och hänger näsan över nå’n bok, när han är hemma. Han läser och läser, och så vankar han omkring inne i sitt rum alldeles som en sömngångare. Ännu så länge har han inte glömt att gå till kyrkan för att predika på söndagen, men två gånger har han glömt bönemötet, och en av kyrkvärdarna måste gå bort och hämta honom. Och Fanny Coopers vigsel glömde han totalt bort. De måste ringa upp honom i telefon, och då kom han störtande som han gick och stod, i tofflor och en gammal rökrock. Men så mycket vill jag säga till hans beröm — står han väl uppe i predikstolen, så predikar och domderar han som en hel karl.
— Kommer ni ihåg, fröken Cornelia, hur han ställde till på Jacob Drews silverbröllop?
— Måtte väl det. Jo, det må du tro var ett nätt spektakel, Anne. Fru Drew, värdinnan, bad honom skära för den stekta gåsen, för inte kunde hennes Jacob skära en stek, inte. Ja, pastorn körde kniv och gaffel i ryggen på
