Walter var tacksam för att varken Jem eller Di eller Nan befann sig med i åskådarhopen. De hade egendomligt nog ej hört någonting om det, som förestod, och även de hade gått hem.
Nu gick Walter emot Dan utan ett spår av fruktan. I sista ögonblicket hade all hans rädsla försvunnit, men han tyckte allt fortfarande, att det låg någonting mycket motbjudande i detta slagsmål. Det syntes, att Dan var vida blekare under sina fräknar än Walter. En av de äldre gossarna gav tecken till att striden kunde börja, och Dan slog genast till Walter rakt i ansiktet.
Walter vacklade till. Smärtan av slaget kändes de första ögonblicken intensiv. Men den gick hastigt över. Någonting, som han hittills aldrig haft erfarenhet av, tycktes skölja över honom. Hans ansikte blev blossande rött, det flammade till i hans ögon. Lärjungarna i Glen S:t Marys skola hade aldrig drömt om att »fröken Walter» skulle kunna se så ut i sitt ansikte. Han tog ett häftigt språng och kastade sig över Dan som en vildkatt. De togo nu livtag.
Inga särskilda regler följdes, när The Giens skolpojkar hade sina nappatag med varandra. Det gällde att få ett tag om motståndaren var det föll sig bäst och måtta slagen var man kom åt. Walter slogs med ett vilt ursinne och en stridslust, en kampglädje, mot vilka Dan snart blev som ett rö för vinden. Det hela var över mycket snart. Walter hade intet klart medvetande av vad han företog sig, förrän plötsligt det röda, skymmande töcknet sjönk undan, och han fann sig liggande på knä på Dans utsträckta kropp. Dans hår stod i alla väderstreck och — hu så rysligt — blodet strömmade ur hans näsa.
— Har du fått nog? pressade Walter fram mellan sina hopbitna tänder.
