Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/176

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kom Di insmygande i hopp om att få veta vad det var han satt och grubblade på, men det kunde inte Walter tala om, inte ens för syster Di. Talade han om saken, så skulle den få en verklighet, en påtaglighet, som skrämde honom. Det var plåga nog att bara tänka på det, som förestod. De torra vissnade bladen prasslade på lönnarna utanför hans fönster. Den röda aftonglansen hade slocknat på den nu silverskimrande himlen, och fullmånen höjde sig i all sin prakt över Regnbågens dal. Långt bort i fjärran höll man på med någon risbränning, vars röda sken steg och sjönk bakom skogsåsen. I den kyligt klara luften hördes även mycket avlägsna ljud. En rävs skällande läte trängde fram från andra sidan den lilla tjärnen, ett lokomotiv pustade nere vid The Glens station. En nötskrika hade blivit väckt inne i lönndungen och gav sitt missnöje ljudligt tillkänna. Klingande skrattsalvor kommo från gräsplanen utanför prästgården. Hur kunde människor skratta? Och hur kunde rävar och nötskrikor och lokomotiv bete sig precis som om alls ingenting stundade dagen därpå?

— Ack, om det ändå vore över, stönade Walter.

Han sov mycket litet på natten och hade ett styvt arbete med att få ned sin gröt morgonen därpå. Susan var mycket givmild, när det gällde att servera portioner. Hans lärare borta i skolan fann, att lärjungens uppmärksamhet lämnade mycket övrigt att önska. Även Faith Meredith hade tydligen sina tankar på annat håll.

Dan ritade i smyg flickor med gris- eller tupphuvud på sin griffeltavla och höll upp dem för att klassen skulle få se. Ryktet om det stundande enviget hade sipprat ut, och de flesta av gossarna jämte många flickor befunno sig inne i grandungen, när Dan och Walter begåvo sig dit efter lektionstidens slut. Una hade gått hem, men Faith var kvar, och hon hade bundit sitt blå hårband omkring Walters arm.