själv var rätt så illa tilltygad. Hans överläpp var sönderslagen och uppsvälld, och det ena ögat kändes mycket konstigt. I Regnbågens dal mötte han pastor Meredith, som var på hemvägen från ett eftermiddagsbesök hos fröknarna West. Pastorn hade för tillfället blicken öppen för yttervärlden och såg allvarligt mönstrande på honom.
— Jag tror du har varit i slagsmål, Walter?
— Ja, sir, svarade Walter och väntade sig en skopa med ovett.
— Hur kom det sig?
— Dan Reese sa, att min mor skrev lögnhistorier och att Faith var en dum jänta, svarade Walter kort.
— Jaså. Då var du verkligen i din goda rätt, Walter.
— Tycker pastorn det är rätt att slåss? frågade Walter nyfiket.
— Inte alltid — inte ofta — men någon gång, jaha, en och annan gång, sade John Meredith. — Som till exempel när kvinnor förolämpas — och ett dylikt fall föreligger ju just här. Min gyllene regel, Walter, är: slåss inte förrän du anser, att det är din ovillkorliga plikt, men när du gör det — lägg då inte fingrarna emellan. Visserligen tycker jag mig se, att du är litet missfärgad här och där, men jag drar ändå den slutsatsen, att det var du, som fick övertaget.
— Ja då. Han fick allt lov att ta tillbaka allt det han sagt.
— Mycket bra. Jag trodde verkligen inte du skulle reda dig så pass bra med en annan pojke.
— Jag har aldrig slagits förut — och jag var väldigt litet hågad, när jag skulle däran, sade Walter helt uppriktigt. — Men när jag väl var i tagen, tyckte jag det var skojigt.
En liten glimt tändes i pastorns ögon. — Du gick alltså och var litet rädd — till en början?
