— Inte så litet ändå, sade den ärlige Walter. — Men nu kommer jag inte att vara rädd mera, pastorn. Det där att gå och gruva sig på förhand, det är mycket värre än själva saken. I morgon ska jag be att pappa far med mig till Lowbridge, så jag får min onda tand utdragen.
— Mycket bra igen. »Fruktan vållar ofta större plåga än det onda man rädes». Vet du vem det är, som säger så, Walter? Det är Shakespeare. Finns det väl någon yttring av mänskligt känsloliv, som är främmande för den underbare mannen? När du kommer hem, kan du hälsa din mamma och säga, att jag är stolt över dig.
Den hälsningen framförde emellertid inte Walter. Men han berättade allt det övriga för henne, och hon gav honom sin varma medkänsla och sade honom, att hon var glad åt att han uppträtt till försvar för henne och Faith. Och så tvättade hon av de blodiga och svullna ställena och gned in dem med en sårsalva och baddade eau de cologne på hans värkande panna.
— Är alla mammor så rara som du? frågade Walter och slog armarna om henne. — Du är verkligen värd, att man slåss för dig.
Fröken Cornelia och Susan sutto i vardagsrummet, när Anne åter kom ned, och de lyssnade med stort intresse till historien. Särskilt Susan föreföll mycket belåten.
— Det var riktigt roligt att höra, att han för en gångs skull varit i slagsmål, kära doktorinnan. På så sätt kanske de där poetiska grillerna kan bultas ur honom. Och jag har då aldrig för min död kunnat fördra den där lille lymmeln Dan Reese. Var så god och flytta er närmare brasan, fru Elliott. De här novemberkvällarna är minsann rätt så kyliga.
— Tack ska ni ha, Susan, men jag fryser inte. Jag tittade in ett tag i prästgården, innan jag gick hit, och där
