decemberkvällens honungsfärgade solsken, var hon plågsamt medveten om allt, som hon hade på sig — den urblekta stickade mössan, som ändå var hennes bästa, den urvuxna kappan, som hon nu haft i tre vintrar, hålen på klänningen och på kängan, otillräckligheten av de tunna och sladdriga underkläderna. Men det förstås, Mary var ju bortbjuden, och det var inte hon. Men även om hon varit bjuden med till Nan och Di, hade hon inte haft någonting bättre att sätta på sig, och det var där, som taggen satt.
— Det här var bussig kåda. Hör nu, så ska jag smälla med den. Det finns alls inga kådgranar neråt Fyra vindar, sade Mary. — Ibland är jag så gräsligt sugen efter en buss. Fru Elliott vill inte låta mej tugga, om hon får se mej. Hon säjer, att det inte är fint. Det är rätt så trassligt ibland med all den här finheten, ska jag säja. Jag har litet svårt att följa med i galoppen. Vad är det med dej, Una? Har du fått munläsa?
— Nej, sade Una, som ej kunde taga sin fascinerade blick från ekorrmuffen. Mary sträckte sig över hennes knä, tog upp den och stack den i händerna på Una.
— Stick tassarna i den, så håller du värmen bättre, kommenderade hon. — Di ser mej rätt så blåfrusna ut. Är det inte en stilig muff? Den fick jag på min födelsedag i förra veckan av fru Elliott. Och boa av samma skinn ska jag få till julklapp, det hörde jag hon sa till herr Elliott.
— Fru Elliott är bra snäll mot dig, sade Faith.
— Ja för all del. Men jag är också snäll mot henne, det kan du slå dej i backen på, svarade Mary. — Jag arbetar och står i som en nigger för att hon ska slippa jobba själv och ändå få det precis som hon vill ha’t. Vi är som skapta för varandra. Jag vill våga, att inte vem som helst skulle passa i det huset. Hon ä’ vådligt noga, men det ä’ jag med, och så är det bra med det.
