— Ja, jag sa ju till dig, att hon aldrig komme att vara stygg mot dig, sade Faith.
— Jag minns nog det. Nej, aldrig har hon rört mej med så mycket som ett lillfinger, och aldrig har jag sagt en osanning te’na, nej så sant jag här sitter. Nog för hon kan gräla litet ibland, men det bryr jag mej inte om. Det rinner av mej … Varför vill du inte ha händerna i muffen, Una?
Una hade lagt den tillbaka på grenen. — Tack, jag fryser inte om händerna, sade hon stelt.
— Jaså — ja som du vill då. Kan ni tänka er, att gumman Davis har trätt in i församlingen igen så spak som ett lamm, och ingen vet varför. Men alla säger, att det var Faith, som omvände gubben Douglas. Hans hushållerska har berättat, att du gick dit och sa honom sanningen så det visslade om’et, och nu har han börjat gå i kyrkan igen. Säj, gjorde du verkligen det, Faith?
— Jag gick dit och bad honom träda in i församlingen igen, sade Faith besvärad.
— Det var modigt gjort, sade Mary beundrande. — Det skulle då jag aldrig ha torts göra, och jag är ändå inte blyg av mej. Fru Wilson säger, att ni båda trätte och gick an, så det var någonting alldeles förskräckligt, men du var värre än han, och hur det var så gonade han sej och skjutsade själv hem dej senare på kvällen. Ska din pappa predika här i morgon?
— Nej. Han ska byta med pastor Perry från Charlottetown. Pappa for dit i morse, och pastor Perry kommer hit i kväll.
— Jag kunde väl tänka mej, att här var någonting i görningen, fastän gamla Martha inte ville ge mej något ordentligt besked. Men jag var säker på att hon inte skulle ha vridit nacken av tuppen utan någon orsak.
