— Vilken tupp? Vad menar du? ropade Faith och blev blek.
— Jag vet inte vad det var för en tupp. Jag såg den inte. När hon tog emot smöret, som fru Elliott skickat mej med, sa hon, att hon hade varit ute i ladan och vridit nacken av en tupp, som skulle vara till middag i morgon.
Faith hoppade ned från sin tallgren.
— Det är Adam — vi har ju ingen annan tupp — hon har haft ihjäl Adam! …
— Nu ska du inte ta så förskräckligt vid dej. Martha sa, att slaktaren nere i byn hade inget kött nu i veckan, och något måste hon i alla fall ha, och alla hönorna värpte, och för resten var di för magra.
— Om hon har haft ihjäl Adam —
Faith sprang allt vad hon orkade uppför backen. Mary ryckte på axlarna.
— Nu blir hon förstås alldeles vild och galen. Hon var så förtjust i den tuppen. Han borde ha varit i stekgrytan för länge sedan, han är säkert så seg som sulläder … Men nu ville jag sannerligen inte vara i gumman Marthas kläder. Faith var alldeles vit i synen, så ond var hon. Una, spring du efter henne och försök att lugna henne.
Mary hade gått ett litet stycke tillsammans med flickorna Blythe, då Una plötsligt vände om och kom springande efter henne.
— Här har du litet kåda, Mary, sade hon med en nätt och jämt märkbar ton av ångerfullhet i sin röst, i det hon stack alla sina fyra kådklumpar i Marys hand. — Och jag är glad att du har en sådan söt muff.
— Åh, tack ska du ha, sade Mary helt överraskad. När Una åter skilts från dem, sade hon till flickorna Blythe: — Kors vad hon ändå är för en liten lustig unge! Men jag har alltid sagt, att gott hjärta har hon.
