Blythe, sade Faith. — Hon förstår alltid — hon skrattar aldrig åt oss. Jag talar alltid med henne, när jag är ledsen. Det hjälper.
— Min lilla flicka, då måste jag tyvärr tala om för dig, att fru Blythe inte är hemma, sade fröken West deltagande. — Hon reste just i dag till Avonlea och kommer inte tillbaka förrän i slutet av veckan.
Faiths underläpp började darra.
— Då är det väl så gott jag går hem igen, sade hon i olycklig ton.
— Det är väl det — såvida du inte kunde förmå dig att språka litet med mig i stället, sade fröken Rosemary milt. — Det är en sådan hjälp att få tala med någon annan, som sympatiserar och känner för en. Det vet bäst. Inte kan jag väl vara lika snäll och förstående som fru Blythe, förmodar jag, men jag lovar dig, att jag inte ska skratta.
— Ni kanske inte skrattar så det hörs eller syns, sade Faith. — Men ni kanske skrattar invärtes.
— Nej, jag ska inte skratta invärtes heller. Varför skulle jag det? Någonting har gjort dig ledsen — jag kan aldrig se någonting roligt i att en annan människa är ledsen, vad det nu än må vara, som hon sörjer över. Om du tycker du har lust att tala om för mig vad det är du är ledsen över, så hör jag gärna på dig. Men om du tycker, att du hellre vill låta bli — gör då det för all del, kära du.
Faith såg länge och allvarligt in i fröken Wests ögon. De voro också allvarliga — det fanns inget skratt i dem, inte ens allra längst inne. Med en liten suck satte hon sig ned på den mossiga tallgrenen bredvid sin nya vän och berättade för henne allt om Adam och hans grymma öde.
Rosemary varken skrattade eller kände någon lust att
