skratta. Hon förstod och sympatiserade — hon var nästan lika bra att ha som fru Blythe, jaha, fullt ut lika bra …
— Pastor Perry är präst, men han borde ha varit slaktare, sade Faith bittert. — Så förtjust är han i att skära och karva. Han njöt av att skära sönder stackars Adam. Han skar i honom precis som om han varit en vanlig simpel tupp.
— Oss emellan sagt, Faith, så är jag själv inte vidare förtjust i pastor Perry, sade Rosemary och fnittrade en liten smula — men det var åt pastorn, inte åt Adam, det förstod Faith mycket väl. — Jag har aldrig varit svag för honom. Jag var skolkamrat med honom — han är ju från The Glen — och han var en liten tillgjord och narraktig pojke redan då. O, vad vi flickor avskydde att behöva hålla i hans feta, kladdiga händer under ringlekarna! Men vi får inte glömma, kära du, att han ju inte visste, att Adam varit tam och ditt eget älskade husdjur. Han trodde naturligtvis, att Adam var en vanlig simpel tupp. Vi måste vara rättvisa, även om vi är förfärligt ledsna.
— Vi måste väl det, sade Faith med en suck. — Men varför är det precis så som om alla tyckte det var så hemskt löjligt, att jag hållit så mycket av Adam, fröken West? Hade det varit en gammal otäck katt, skulle ingen ha funnit något besynnerligt i det. När Lottie Warrens kattunge fick sina ben avskurna av skördemaskinen, så tyckte alla det var förfärligt synd om henne. Hon grät två dar i skolan, och henne skrattade ingen åt, inte ens den lede Dan Reese. Och alla hennes goda vänner voro med om kissens begravning och hjälpte henne att sänka honom i jorden i en fin ask, som det varit choklad i, — men hans stackars små tassar kunde de inte begrava, för dem kunde de inte hitta. Det var naturligtvis en ryslig händelse, men inte kan den ändå jämföras med att få se
