Fru Elliott var hans goda vän, och han tyckte om henne. Men när hon en dag helt kärvt sade till honom, att han borde gifta om sig, fick han en känsla av att hon ryckt undan den slöja, som hängde framför en dold helgedom i hans innersta väsen, och se’n den dagen hade han alltid varit smått rädd för henne. Han visste, att det inom hans församling fanns kvinnor av fullt »lämplig» ålder, som med uppräckta händer skulle ta emot honom, om han friade. Hur tankspridd och förströdd han än var, hade han mycket snart lagt märke till detta, sedan han tillträtt sitt pastorat i The Glen. Det var hyggliga, praktiska, ointressanta kvinnor; ett par av dem sågo inte illa ut, de andra voro fula. John Meredith skulle ej mera ha tänkt på att gifta sig med någon av dem än han skulle ha tänkt på att hänga sig. Han ägde några få ideal, och ingenting tvang honom att svika dem. Han ville ej bedja någon kvinna fylla Cecilias plats i hans hem, såvida han ej kunde bjuda henne åtminstone något av den ömhet, den hängivna hyllning han skänkt sin ungdomsbrud. Och var någonstädes inom hans snäva bekantskapskrets skulle en sådan kvinna kunna anträffas?
Rosemary West hade den höstkvällen kommit in i hans liv och fört med sig en atmosfär, i vilken hans själ igenkände hemlandsluft. Deras bekantskap förbyttes fort till vänskap. Under de tio minuterna vid det under ormbunkarna porlande källsprånget lärde han känna henne bättre än han lärt känna Emmeline Drew eller Elizabeth Kirk eller Amy Douglas på ett helt år. Han hade flytt till henne för att få tröst, när fru Davis djupt kränkt honom med sitt förslag att ta till sig Una, och han hade också fått tröst. Efter den stunden hade han ofta gått upp till huset på kullen, varvid han valt den mörka stigen genom Regnbågens dal så listigt, att skvallret i The Glen aldrig kunde säkert
