konstatera, att han just gick till Rosemary West. Stigen kunde lika väl leda till Ingleside.
En eller par gånger hade han setts i systrarna Wests vardagsrum av andra besökande, det var allt vad damerna i syföreningen hade att gå efter. Men när Elizabeth Kirk fick höra det, släckte hon en liten hoppets låga, som hon omhuldat på senaste tiden, medan hennes goda, fula ansikte förblev uttryckslöst. Och Emmeline Drew föresatte sig att nästa gång hon råkade en viss gammal ungkarl från Lowbridge, skulle hon inte snäsa honom så som hon gjort vid ett föregående sammanträffande. Det var ju klart — tänkte Rosemary West fånga pastorn, så komme hon också att göra det. Hon såg yngre ut än hon var, och hon hade karltycke. För resten var det ju känt, att flickorna West också hade pengar på kistbottnen.
— Måtte han nu inte vara så disträ, att han friar till Ellen i stället, var den enda lilla elakhet hon tillät sig att säga till en sympatiserande äldre syster Drew. Emmeline var visst inte stött på Rosemary. När allt kom omkring, var en skuldfri ungkarl utan något påhäng vida bättre än en änkling med en svans av fyra ungar efter sig. Det hade bara varit prästgårdens idylliska karaktär, som för någon tid förblindat Emmeline och kommit henne att ringakta det bättre alternativet.
En kälke med tre glatt hojtande passagerare kom susande förbi pastor Meredith nedåt den frusna dammen. Faiths långa lockar blåste ut för vinden, och hennes skratt klingade högre än de andras. Fadern kastade en vänlig och vemodig blick efter dem. Han var glad att hans barn hade så snälla lekkamrater som barnen Blythe — glad att de hade en sådan klok, munter och öm äldre vän som fru Blythe. Men de behövde ändå någonting mera, och den luckan skulle utfyllas, när han hemförde Rosemary West
