kände på sig med en egendomlig förnimmelse, att pastorn helt säkert just nästa lördagskväll skulle komma på besök i stugan överst på kullen.
— En gång förr eller senare måste det ju ske, kisse lille, sade Ellen till den svarta katten i hennes knä, sedan pastorn sagt farväl och Rosemary tyst gått en trappa upp.
— Han ämnar fria till henne, Jimmy, det är jag alldeles säker på. Därför må han ju gärna få sitt tillfälle och komma underfund med, att henne kan han inte få. Hon skulle nog gärna vilja ta honom, kisse lille. Det vet jag — men hon har lovat, och löften måste man hålla, ser du. På sitt sätt tycker jag det är rätt tråkigt, kisse. Jag vet ingen, som jag hellre ville ha till svåger, om jag nu prompt skulle ha en sådan. Jag har alls ingenting emot honom, kisse, utom att han är ett sådant blindstyre, att han inte kan se och inte vill se, att tyske kejsaren hotar Europas fred. Det är hans lilla svaghet. Men man har trevligt i hans sällskap, och jag tycker om honom. Till en man sådan som John Meredith kan en kvinna säga precis vad hon vill, kisse lilla, utan att bli missförstådd. Sådana män växer inte på var buske, det kan jag säga dig. Men Rosemary får han inte — och när han märker det, förmodar jag, att han inte bryr sig om att umgås längre häruppe i stugan. Vi kommer att sakna honom, kisse sakna honom alldeles förfärligt. Men hon har lovat, och jag skall nog laga så, att hon håller sitt löfte.
Ellens ansikte var nästan fult i dess hårda, egoistiska beslutsamhet. I sovrummet en trappa upp låg Rosemary och grät mot sin kudde.
— — —
Pastor Meredith fann alltså sin utvalda ensam, och mycket vacker såg hon ut. Rosemary hade ej gjort någon särskild toalett för tillfället; egentligen hade hon velat det,
