Men icke desto mindre vill en man inte ha den allra utmärktaste kvinna inne i rummet, när han friar till en annan kvinna. Och Ellen var alltid i närheten. Men hon lade visst inte ensam beslag på pastor Meredith. Hon lät även Rosemary få sin rikliga del. Många aftnar plånade Ellen alldeles ut sin egen person, där hon satt i sitt hörn med den stora svarta katten i knät och lät pastorn och Rosemary tala och sjunga och läsa böcker tillsammans. Ibland glömde de totalt bort hennes närvaro. Men om deras samspråk eller val av duetter stundom röjde den minsta benägenhet för känslosamhet, så ingrep Ellen genast och motade undan — figurligt talat! — Rosemary för resten av kvällen. Men ej ens den vaksammaste av vänliga drakar kan helt och hållet förhindra det stumma, men dock så uttrycksfulla språk, som ligger i blickar och leenden och små vältaliga pauser. Och på så sätt pågick i alla fall pastorns lilla kurtis relativt ostört.
Men om den någonsin skulle nå det mål, dit den strävade, så måste det ske en gång, när Ellen var borta. Och Ellen var så sällan borta, allra helst om vintern. Hon påstod, att någon trevligare plats än hennes egen husliga härd fanns inte. Hon hade aldrig lust att gå bort och hälsa på andra människor. Sällskap tyckte hon nog om, men hon ville ha det hemma hos sig. Pastor Meredith hade nästan börjat komma till den uppfattningen, att han måste skriftligen meddela Rosemary det han ville säga henne. Då nämnde Ellen en kväll i förbigående, att hon tänkte sig på ett silverbröllop nästa lördagskväll. Hon hade varit brudtärna, när kontrahenterna gifte sig. Endast personer, som bevistat det första bröllopet, voro bjudna, så därför var Rosemary ej tillsagd. Pastorn lystrade till en smula, och det blänkte till i hans mörka, drömmande ögon. Både Ellen och Rosemary sågo det, och både Ellen och Rosemary
