av vägran och beklagande färdig. Men nu hade hon fullständigt tappat bort orden. Hon måste ju säga nej — men fann i en hast, att det var henne omöjligt. Hon kunde inte få fram ordet. Hon visste nu, att det inte var så, att hon hade kunnat älska John Meredith, hon visste, att hon gjorde det. Tanken på att förvisa honom ur hennes liv blev ångest och vånda.
Men någonting måste hon ju säga. Hon lyfte på sitt nedböjda huvud med guldhåret och bad honom stammande om några dagars — betänketid …
John Meredith blev litet överraskad. Han var ej mera inbilsk än en man har rätt att vara, men han hade så säkert väntat, att Rosemary West genast skulle svara ja. Han hade nästan känt sig övertygad om att hon älskade honom. Varför då denna tveksamhet — detta underliga uppskov? Hon var ju ingen skolflicka, som själv inte visste vad hon ville. Han riktigt fick en stöt för bröstet, så ledsen och besviken kände han sig … Men med sin aldrig svikande blida artighet beviljade han hennes begäran och gjorde genast uppbrott.
— Om ett par dar skall jag ge er svar, sade Rosemary med nedslagna ögon och åter brännande kinder.
När dörren stängts efter honom, gick hon tillbaka in i rummet och vred sina händer.
XXII.
Kissen får besked.
Vid midnattstid kom Ellen West hemvandrande från det Pollockska silverbröllopet. Hon hade stannat en stund efter de övriga gästerna för att hjälpa den gråhåriga silverbruden med att diska glas och porslin. Avståndet mellan
