vanligt»! och därefter börjat sysselsätta sig med Amy, som endast fnittrade enfaldigt åt det han yttrade, medan åter Ellen skulle ha gett honom svar på tal.
Ellen tänkte på detta, medan hon vandrade hemåt, och kvällens minnen voro uteslutande angenäma. Det låg frost i den månljusa luften. Snön knarrade under hennes fötter. Under henne sträckte sig byns glesa husrader och bortom den hamnen med sina få skutor, vilkas master och rår skarpt avtecknade sig mot den fruset vita omgivningen. Det lyste i prästgårdens studérkammare. John Meredith hade alltså kommit hem till sig. Hade han dessförinnan friat till Rosemary? Och i vilka ordalag hade hon formulerat sitt avslag? Ellen förstod, att det var en sak, som hon aldrig skulle få veta, men nyfiken kände hon sig. Hon var säker på att Rosemary skulle aldrig yppa någonting, och själv skulle hon ej töras fråga. Hon fick nöja sig med faktum — att friaren fått korgen. Och när allt kom omkring, var ju det huvudsaken.
— Jag hoppas han måtte ha det förståndet att komma hit igen om någon tid, så vi kan idka litet sällskapsliv igen, sade hon till sig själv. Hon tyckte så illa om att vara ensam, att hon under sådana stunder talade högt för att inbilla sig, att hon hade någon sympatiserande åhörare. — Det är rysligt att inte ha en intelligent och reflekterande karl att prata med ibland. Det kan gott och väl hända, att han aldrig mer sätter foten över vår tröskel. Så har vi Norman Douglas — honom tycker jag om, det är roligt att disputera med honom och dräpa till honom, när man tycker trätan pågått länge nog … Men han skulle aldrig törs komma hitupp; då skulle väl folk tro, att han åter sloge sig ut för mig, och han själv skulle bli rädd för att jag skulle inbilla mig det … Numera är han en främling för mig vida mer än John Meredith. Jag tycker det
