är som en dröm, att det en gång i tiden var väl emellan oss båda … Men det kan inte hjälpas — det finns bara två män i hela The Glen, som jag skulle vara hågad att byta ord med, men tack vare skvallret och den här välsignade kärleken lär jag väl aldrig mer få se röken av dem. Jag skulle ha kunnat skapa en bättre värld, slöt Ellen och kastade en utmanande blick uppåt de hemlighetsfullt tindrande stjärnorna.
Hon stannade vid grinden, betagen av en plötslig oroskänsla. Det lyste ännu i vardagsrummet på nedre botten, och mot de nedfällda rullgardinerna skymtade en skugga, som rastlöst vandrade av och an, av och an. Vad gjorde Rosemary uppe så här dags? Och varför gick hon upp och ned på golvet, som om hon inte vore fullt klok?
Ellen gick sakta uppför yttertrappan. Just som hon öppnade förstugudörren, kom Rosemary ut från sitt håll. Hon hade hög färg på kinderna och verkade på ett underligt sätt uppjagad och andfådd. En atmosfär av spänning och lidelse omvärvde henne liksom ett töcken.
— Varför ligger du inte, Rosemary? frågade Ellen.
— Kom in hit, sade systern med tillbakahållen sinnesrörelse. — Jag vill berätta någonting för dig.
Ellen tog resignerat av sig kappa, schal och ytterkänger och följde sin syster in i det varma rummet, där brasan alltjämt brann. Hon ställde sig med handen mot bordet och väntade. Hon såg själv mycket bra ut på sitt eget kärva och robusta sätt. Den nya svarta sammetsklänningen med släpet och den djupa urringningen, som hon låtit göra sig enkom för silverbröllopet, gick alldeles i stil med hennes ståtliga, borgfruaktiga skönhet. Omkring halsen bar hon det flerradiga halsband äkta pärlor, som var en släktklenod. Den raska vandringen i den kyliga luften hade lockat fram en klar rodnad på hennes kinder. Men
