de stålblå ögonen voro lika frostigt kalla och skimrande som vinternattens himmel. Hon stod och väntade under en tystnad, som Rosemary blott med en konvulsivisk ansträngning förmådde bryta.
— Ellen, pastor Meredith var här nu på kvällen.
— Jaså?
— Och — och — han bad mig bli sin hustru.
— Jag väntade mig just det. Och du sade förstås nej?
— Jag gjorde inte det …
— Men Rosemary! — Ellen knöt händerna och tog ett ofrivilligt steg framåt. — Du menar väl inte, att du gav honom ja?
— Nej — nej …
Hon återvann nu sin självbehärskning.
— Vad i all världen gjorde du då?
— Jag — jag bad honom ge mig några dars betänketid.
— Jag inser inte vad det skulle tjäna till, sade Ellen med kall högdragenhet, när det i alla fall bara finns ett enda svar, som du kan ge honom.
Rosemary sträckte bönfallande ut sina händer.
— Ellen, sade hon lidelsefullt, jag älskar John Meredith — jag vill bli hans hustru. Vill du inte ge mig fri från löftet jag en gång gav dig!
— Nej, sade Ellen hårt, ty hon isades av förfäran.
— Ellen — Ellen —
— Hör på, avbröt Ellen. — Jag avtvang dig inte löftet. Du erbjöd det frivilligt.
— Jag vet — jag minns … Men jag trodde inte då, att jag någonsin skulle komma att hålla av någon.
— Du erbjöd det, upprepad Ellen. — Du gav det löftet över vår mors bibel. Det var mer än ett löfte — det var en ed. Och nu vill du bryta den?
— Jag bad dig, att du skulle lösa mig från löftet, Ellen.
