i rummet i några minuter, därefter stannade hon framför den stol, där den stora svarta Jimmy legat hela kvällen och sovit lugnt. Ett stramt leende lyste upp hennes mörka ansikte. Det hade blott varit under en enda period i hennes liv — tiden omedelbart efter moderns död — då Ellen varit ur stånd att mildra sorgen med litet skämt. Till och med under den bittra stämning, som fyllde henne, sedan Norman Douglas slagit upp med henne, hade hon skrattat för sig själv fullt ut lika ofta som hon hade gråtit.
— Här blir väl litet sura miner nu, kisse lille. Jaha, du, litet gråväder får vi allt bereda oss på. Men vi får väl ta dagen som den kommer, du och jag, kisse. Vi ha handskats med dumma flickungar förr i våra dar. Hon får väl gå och vara vid dåligt humör så länge det roar henne, kisse lille. Hon har lovat, och sina löften ska man hålla, det vet du nog. Och nu säger jag inte mer om detta, varken till henne eller till dig, Jimmy lille.
Men Ellen låg klarvaken i sin säng ända tills morgonen grydde.
— — —
Något dåligt lynne eller några sura miner märktes dock inte. Dagen därpå var Rosemary blek och fattad och ovanligt tyst. Men det var också den enda olikheten Ellen kunde spåra. Och hon tycktes inte vara ond på Ellen.
Det var ruskigt väder, så ingendera kom sig för med att gå i kyrkan. På eftermiddagen stängde Rosemary in sig på sitt rum och skrev ett kort brev till John Meredith. Hon litade ej så pass mycket på sig själv, att hon vågade ge nonom ett muntligt svar. Hon var säker på att om han misstänkte, att hon gav honom ett motvilligt nej, skulle han ej vilja ta emot det som ett definitivt svar, och hon kände sig ej ha krafter nog att stå emot några bedrövade böner. Hon måste få honom att tro, att hon alls inte brydde
