Sida:Regnbågens dal 1927.djvu/219

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sig om honom, och det kunde hon göra blott medelst ett brev. Hon skrev nu ett kortfattat avslag i så stela och kalla ordalag som möjligt. Det var nätt och jämt hövligt, det öppnade inget kryphål även för den djärvaste friare — och det kunde sannerligen inte John Meredith kallas.

Sårad och förödmjukad drog han sig inom sitt skal, när han dagen därpå läst Rosemarys lilla kalla biljett inne i sin dammiga studérkammare. Och samtidigt gjorde han en upptäckt, som förfärade honom. Han hade trott, att han ej älskade Rosemary lika varmt som han på sin tid älskat Cecilia. När han nu förlorat henne, visste han, att han gjorde det. Hon var allt för honom — allt. Och nu måste han stänga henne ute ur sitt liv. Ingen vänskap kunde komma i fråga. Livet rullade upp sig framför honom i ödslig och grå enformighet. Men han måste hålla ut — där var hans arbete — hans barn … Men allt hans livsmod hade försvunnit. Hela kvällen satt han inne i sin mörka, oeldade, otrevliga studérkammare med huvudet lutat i händerna.

Uppe i stugan på kullen hade Rosemary fått svår huvudvärk och gått tidigt och lagt sig. Och Ellen pratade med kisse Jimmy, där han låg och spann fram sitt förakt för de dumma människorna, som inte visste, att en mjuk kudde i den goda värmen var det enda, som verkligen var av någon vikt och betydelse.

— Vad skulle fruntimmerna göra, om inte huvudvärk nå’nsin uppfunnits, kisse lille? Men vi får väl ta det med ro. Inte vara så noga de här närmaste veckorna. Jag kan tala om för dig, att jag är inte så värst glad själv, kisse miss. Jag känner mig nästan till mods, som om jag hade dränkt en kattunge. Men hon har lovat — och hon var den, som erbjöd sig att ge löftet, kisse lille.