var hon riktigt glad åt att jag var oppkäftig mot gumman, för se hon kan rakt inte med’na, men er tycker hon om. Jag kan titta rätt igenom folk, jag.
Mary skuttade i väg, särdeles belåten med sig själv, och lämnade bakom sig en ganska nedstämd liten syskonkrets.
— Mary Vance säger alltid nå’nting, som gör, att man inte blir glad, när man ser henne komma, sade Una förargad. — Usch, så hon hoverar sej!
— Hon kunde gärna ha fått ligga kvar och svälta ihjäl oppe på höskullen, det har jag ofta önskat, sade Jerry.
— O, så elakt får du inte tala, Jerry, förebrådde Una.
— Jag säger som jag tänker, jag, genmälde Jerry. — Om nu folk skvallrar så mycket om oss och påstår, att vi är så stygga, låt oss då bli riktigt stygga på allvar.
— O nej, då skulle pappa bli så ledsen, sade Faith.
Jerry tog tillbaka sitt förslag. Han var mycket fäst vid sin far. Genom studérkammarfönstret, som saknade gardiner, kunde de se pastor Meredith, när han satt vid sitt skrivbord. Men han tycktes varken läsa eller skriva. Han lutade huvudet i sina händer, och i hela ställningen fanns någonting, som mycket starkt talade om trötthet och nedslagenhet. Barnen fingo hastigt en stark känsla därav.
— Det är bestämt någon, som har talat med honom om oss i dag, och så har han blivit ledsen, sade Faith. — Ack ja — bara man sluppe allt dumt skvaller! Nej men titta — Jem Blythe! Så du skrämde mig!
Jem Blythe hade oförmärkt kommit insmygande på kyrkogården och satt sig ett stycke bakom flickorna. Han hade varit ute och strövat omkring i Regnbågens dal och där hittat några vintergröna revor mjölonris, som han tänkte ta med hem till sin mamma. Prästgårdsbarnen sutto litet tysta, sedan han kommit. Det var liksom om Jem nu på
