Som Mary nu tycktes för en stund vara trött i munnen, lägrade sig tystnad över kyrkogården. Barnen från prästgården voro föga hågade för att tala. De höllo på att smälta de nya och inte så värst smakliga idéer, som Mary givit dem in. Jerry och Karl voro ganska häpna. Men när allt kom omkring — vad skulle det göra om pappa gifte om sig? För resten var det nog inte ett sant ord i hela historien. Faith var på det hela taget nöjd. Blott Una var alldeles över sig given. Hon ville gå hem och bara sätta sig och gråta.
— Bli det några stjärnor uti min krona? sjöng metodisternas kör, som börjat öva sig inne i församlingens kyrka.
— Jaha, jag har användning för tre stycken, sade Mary. — Dem ska jag ha som ett diadem på mitt än — änne, en stor i mitten och en liten på vardera sidan.
— Är själar utav olika storlek? frågade Karl.
— Det kan du väl begripa, att di ä’. Småbarn har naturligtvis mindre själar än stora grova karlar. Nej, nu skymmer det på, och jag får lov att skubba hem. Fru Elliott tycker inte om, att jag är ute se’n det blivit mörkt. Hå — den tiden jag var hos fru Wiley, då fick jag minsann jobba och stå i, antingen det var kolmörkt eller klara dagen. Det gjorde mej inte mer än det gjorde katten. Nu tycker jag det är som om den tiden låge hundra år tillbaka. Kom nu ihåg vad jag har sagt och försök att bära er åt som folk. För eran pappas skull. Jag ska nog alltid hålla er om ryggen och försvara er, det kan ni slå er i backen på. Fru Elliott säger alltid, att maken te mej, när det gäller att försvara en vän, det finns då inte. Jag snoppade minsann av gumman Davis härförleden, så fru Elliott sa till mej se’n hon gått. Hon tyckte väl hon var tvungen till’et för skams skull. Men i grund och botten
