längre än era näsor räcker, och så rusar ni sta’ och gör allt vad galet är. Mamma säger, att ni allihop är så impulsiva — precis som hon själv var en gång i tiden. Snällhets-Klubben skulle förstås ha sina vissa statuter eller regler, som ni finge gå efter. Och så bleve det naturligtvis straff för den, som bryter mot dem — ett kännbart straff, annars är det ingen mening med’et.
— Skulle vi smälla varandra? frågade Una.
— Jag menar inte precis det. Ni får lov att tänka ut olika slags straff, lämpade för de personerna det angår. Ni ska inte straffa varandra — ni ska straffa er själva. Jag har läst om en så’n klubb i en berättelsebok. Försök ni med den, så får ni se vad ni tycker.
— Kör för det då, sade Faith. Och när Jem gått, började man närmare diskutera den nya klubbens statuter. — Nu ska här minsann bli annat av, sade Faith i mycket beslutsam ton.
— Ja, vi ska omvända och bättra oss, så det ska stå härliga till, sade Jerry. — Den där Snällhets-Klubben ska uppfostra oss, eftersom det inte finns nå’n ann, som gör det. Men vad tjänar det till att ha så många regler? Vad var det han talte om statyer? Så’na tycker jag inte alls hör hit. Låt oss ha en enda regel, och den, som bryter den, blir straffad. Och kännbart ska det vara, sa han.
— Ja, men på vad sätt?
— Det får vi fundera ut så småningom. Vi ska hålla klubbmöte här på kyrkogården varenda kväll och resonera om vad vi har gjort under dagens lopp, och tror vi då, att vi gjort nånting illa eller nå’nting, som pappa skulle få skämmas för, så blir den straffad, som har ställt till’et eller bär ansvaret för’et. Det blir regeln. Så ska vi bestämma oss för vad det ska bli för sorts straff — straffet ska avpassas efter brottet, säger magistern i skolan. Och den,
