som befinnes skyldig, han får då sköta om sitt straff och mäta ut’et utan knussel. Vet ni vad, jag tror det här kan bli rätt livat, sade Jerry och såg helt uppiggad ut.
— Det var du, som föreslog vi skulle blåsa såpbubblor härute på hällen, sade Faith.
— Mycket sant, men det var innan klubben stiftats, sade Jerry hastigt. — Allting börjar med från och med i kväll.
— Men tänk om vi inte kan komma överens om vad som är rätt och hurudant straffet bör vara? Två av oss kan ju tycka på ett sätt, och två på ett annat. Det borde vara fem i en Snällhets-Klubb som den här.
— Vi kan be Jem Blythe bli skiljedomare. Han är väldigt rättvis. Men jag tycker vi borde själva kunna fatta våra beslut. Vi ska hålla det här så hemlighetsfullt vi kan. Knyst för all del inte ett ljud åt Mary Vance. Då ville hon förstås vara med och uppfostra.
— Vad tjänar det till att förstöra varenda dag med de där välsignade straffen? sade Faith. — Vi bestämmer en enda viss straffdag.
— Då är det bäst vi tar lördagen, för då är vi lediga från skolan, föreslog Una.
— Och fördärva den ena enda ledighetsdagen vi har i veckan, utbrast Faith. — Nej tack. Vi tar fredagen. Då har vi fisk till middagen, och värre mat än fisk vet vi ju inte. Redan fisk är ju ett straff, och då kan vi ju slå ihop det med de andra, som vi själva ska mäta ut, så får vi allting undangjort på samma dag. Se’n är vi fria och gör vad vi vill de övriga dagarna.
— Jo jag tycker just, sade Jerry. — Det duger inte alls. Ni tycks ha en smula virriga begrepp allihop. Nu ska jag förklara. Det här är en Snällhets-Klubb, avsedd att fullända vår uppfostran. Vi kommer överens om att
