och högt, löpte runt omkring stugan, och innanför vallen utbredde sig en gammal trädgård, där barnen från Ingleside kunde hitta violer och tusenskönor och liljekonvaljer, som blommade långt efter det deras små systrar på de mera solbelysta markerna vissnat. För resten var trädgården nästan övervuxen av höga vitblommiga kumminstånd, som gungade och svallade likt ett skumkrönt hav under sommarens månskensnätter.
Söderut låg den lilla insjön, och på andra sidan begränsades utsikten av de purpurbruna skogarna i fjärran. Blott här och där, på någon hög kulle, sågs en enslig grå stuga blicka ned på byn och hamnen. Fastän Regnbågens dal på det hela taget låg så nära bebodda trakter, vilade det i alla fall över den en stämning av vildmark och skogsensamhet, som mycket tilltalade barnen på Ingleside.
Dalen var full av små trevliga sänkor i marken, och den största av dem var det tillhåll, som de allra bäst tyckte om. Nere i den sänkan växte en liten dunge av unga granar, och mellan deras stammar utbredde sig en liten ängsmatta, som sakta sluttade ned mot bäckens rand. Invid bäcken stod en silverbjörk, ett vackert träd med stolt och rak stam, som Walter givit namnet »Vita frun». Denna lilla sänka hyste också »Det älskande paret» — som Walter kallade en gran och en lönn, vilka växte så tätt intill varandra, att deras grenar på ett oupplösligt sätt flätat sig samman. Jem hade hängt upp en gammal rem med slädbjällror, som han fått av smeden i byn, på Det älskande paret, och så fort en liten vindkåre drog genom lövverket, klingade de små klockorna, alldeles som om en älvas hand satt dem i rörelse.
— Vad det känns trevligt att vara hemma igen! sade Nan. — Det är i alla fall så, att ingenstans i Avonlea finns det något ställe så vackert som Regnbågens dal.
