försetts med en lack-kluns, tagit lyktan och försiktigt klivit ned i den lilla sänkan för att undersöka sin myrstack. De andra hade helt tyst gått tillbaka till prästgården och lagt sig.
— Tror du det är sant, att pappa tänker gifta sig med fröken West? frågade Una med darrande röst, sedan hon och Faith läst sin aftonbön.
— Det vet jag inte, men jag skulle tycka det vore roligt, svarade Faith.
— Det kan jag då rakt inte tycka, sade Una med gråten i halsen. — Hon är förstås rar nu. Men Mary Vance har sagt, att folk blir så helt annorlunda, när di blir styvmödrar. Då blir di så gräsligt ovänliga och vresiga och elaka och vänder ens pappas hjärta ifrån en. Hon har sagt, att så gör di alltid. Hon vet inte av ett enda fall, då det inte slagit in.
— Jag tror aldrig ändå, att fröken West skulle kunna bli sådan, sade Faith.
— Jo du, Mary säger, att så blir di alla. Hon vet allting om styvmödrar, Faith, hon säger, att hon har sett så’na i hundradetal, och du har ju inte sett en enda. O, Mary har berättat mig så’na rysliga saker. Hon säger, att hon vet en, som låste in all maten, så de kunde inte komma åt så mycket som en endaste skorpa, och så lät hon dem hungra och stängde in dem i en kall kolmörk källare, och där fick di sitta hela natten. Hon säger, att den ena styvmodern är påhittigare än den andra, när det gäller att plåga mannens barn med den första frun.
— Jag tror ändå inte, att fröken West skulle kunna göra så. Du känner henne inte så bra som jag gör, Una. Tänk bara på den söta lilla kanariefågeln jag fick av henne. Jag håller nästan lika mycket av den som jag höll av Adam.
— Men du förstår ju, att det är just se’n de har blivit
