Med inte så mycket som ett ord besvarade hon den främmande herrns vänliga hälsning — gick bara in i studérkammaren, lade sin hand på faderns arm och gjorde en uttrycksfull grimas utåt förstugan. Herr Baker blev en smula stött och berättade sedermera därhemma för sin fru, att den största flickan Meredith var så blyg och omöjlig, att det var rent otroligt; hon hade ju inte vett ens att svara, när man tilltalade henne. Men några vidare följder hade ej herr Bakers reflexioner i hemmet, och de utmätta straffen bekommo i regeln varken syndarna själva eller andra någonting. Alla klubbmedlemmarna började bli helt tvärsäkra på att självuppfostran — det var då ingen konst.
— Nu hoppas jag folk snart ska se, att vi uppför oss precis lika fint som någon annan vid vår ålder, sade Faith triumferande. — Det är ju egentligen alls inte svårt, bara man föresätter sig.
Hon och Una sutto på herr Pollocks gravhäll. Det hade varit en kall och regnig dag med föga vår i luften, så Regnbågens dal kunde inte komma i fråga för flickorna, fastän gossarna från både prästgården och Ingleside hade gått dit ned för att fiska. Nu hade regnet upphört, men den ostliga vinden kom blåsande från havssidan så bitande rå och kall, att den trängde ända in i märg och ben. Våren lät vänta på sig, trots sina tidiga löften, och ännu låg det en hård driva av grådaskig snö och isklumpar inne i kyrkogårdens norra hörn.
Lilla Lida Marsh, som kommit fram till prästgården för att avlämna en val färsk sill, smög sig huttrande in genom grinden. Hon hörde hemma i fiskläget ett stycke bortom hamnen, och hennes far hade i trettio års tid brukat skicka en val av den första sillfångsten som present till prästgården. Marsh gick aldrig i en kyrka, han drack och blev då mycket oregerlig, men så länge han skickade upp den där
