det våta gräset omkring stenhällen. Men Faith och Una betogos genast av ett mycket starkt medlidande med henne. Hon såg så frusen — så hemskt ömklig ut.
— O, att du går barfota en så’n här kall kväll, sade Faith. — Dina fötter måste vara alldeles stelfrusna.
— Ja, det fattas inte mycket, sade Lida stolt. — Ni kan tro, att landsvägen känns vass att gå på.
— Men varför tog du inte på dig skor och strumpor? frågade Una.
— Jag har inga att ta på mej. De jag hade blev utslitna i vintras, sade Lida likgiltigt.
Faith stirrade på henne, slagen av fasa. Detta var ju rysligt. Här var en liten flicka, bosatt inte så särdeles långt ifrån dem, och hon var nära nog stel av köld, därför att hon gått i denna blåst och snösörja utan både strumpor och skor. Den impulsiva Faith tänkte endast på hur förskräckligt det var. Inom ett ögonblick hade hon dragit av sig sina egna strumpor och skor.
— Här — ta på dig dessa, sade hon och trugade dem på den förbluffade Lida. — Skynda dig. Du fryser ihjäl på det här viset. Jag har andra skor och strumpor därinne. Seså, gör nu bara som jag säger.
Lida fattade snabbt situationen och ryckte med lysande ögon till sig den erbjudna gåvan. Hon fick brått att sätta strumporna på sig, innan möjligen någon äldre person skulle komma ut och förbjuda Faith att ge bort dem. Inom mindre än en minut hade hon dragit strumporna över sina skråmade, betydligt smutsiga ben och trätt Faiths skor på sina av frostknölar vanställda små fötter.
— Jag får tacka så mycket, sade hon, men blir inte din farsa eller din tant därinne arga?
— Nej — det får di för resten bli bäst di vill, sade Faith. — Tror du jag kan se på, hur någon håller på att
