frysa ihjäl, utan att hjälpa den, om jag så kan? Det skulle inte vara rätt, allra helst som min pappa är präst.
— Ska du ha dem tillbaka? Det är vådligt kallt därute där vi bor åt havssidan — där är kallt långt efter det ni fått varmt härinne, sade Lida.
— Nej, du får förstås behålla dem. Det var min mening, när jag gav dig dem. Jag har ett annat par skor och fullt upp med strumpor i lådan.
Lida hade ämnat stanna kvar en stund för att prata med flickorna. Men nu tyckte hon det var säkrast, att hon förfogade sig i väg, innan någon äldre kom ut och åter avtvang henne bytet. Hon larvade därför i väg i halvmörkret lika tyst och oförmärkt som hon kommit. Så fort hon var utom synhåll från prästgården, satte hon sig ned på en sten vid vägkanten, drog av sig skorna och strumporna och lade dem i korgen, där hon förut burit den färska sillen. Hon ville visst inte ha dem på sig, när hon traskade i sörjan och dyn på den smutsiga strandvägen. De skulle sparas till högtidliga tillfällen. Inte en enda liten flicka i fiskläget hade så fina svarta yllestrumpor eller så snygga, nästan nya skor. Nu var Lida väl försedd för sommaren. Några samvetsbetänkligheter plågades hon inte av. Enligt hennes uppfattning voro invånarna i prästgården alldeles gränslöst rika, och de där båda flickorna hade nog hela travar med strumpor och skor.
Alltså sprang Lida nu ned till byn och lekte i en timme med pojkarna utanför herr Flaggs diversehandel, där de plumsade skrikande och skrattande omkring i en stor vattenpöl, tills fru Elliott kom ut och bad henne vara så god och gå hem till sitt.
— — —
— Jag tycker inte du skulle ha gjort så där, Faith, sade Una litet förebrående, när Lida gått. — Nu får du gå
