— Vad gör du? skrek Una förfärad. — Du förkyler dig ju så du dör, Faith!
— Det är just meningen, svarade Faith. — Jag hoppas jag måtte förkyla mig alldeles gräsligt och få både snuva och hosta och bröstvärk. Då ljuger jag ju inte, när jag säger, att jag är sjuk och måste stanna hemma. Här ska jag nu stå kvar så länge jag härdar ut.
— Men Faith, du skulle kunna dö riktigt. Du kan få lunginflammation. Söta Faith, låt bli! Låt oss gå in och söka rätt på nå’nting, som vi kan svepa om dina fötter. Du får ju också ömkyla i dem, utom det att du får hosta och bröstvärk. O, här kommer Jerry. Det var för väl, Jerry, säg till Faith, att hon genast går ner från snödrivan. Hon förstör sig ju alldeles. Se bara på hennes fötter!
— Vad i all världen tar du dig till, Faith? sade Jerry. — Har du alldeles mist ditt lilla vett?
— Nej, det har jag inte. Gå med dej, fräste Faith.
— Kanske du står och straffar dig för nå’nting? Men det är sannerligen ett alltför strängt straff. Du gör dig ju sjuk.
— Jag vill bli sjuk. Jag straffar mej inte. Gå din väg.
— Var har hon sina strumpor och skor? frågade Jerry, vänd till Una.
— Dem har hon nyss gett bort åt Lida Marsh.
— Lida Marsh? Varför det?
— För Lida hade inga. Hon kom hit barfota och var alldeles blåfrusen om sina ben och fötter. Och nu vill Faith göra sig sjuk, så att hon ska slippa gå i kyrkan i morgon och ha på sig sina otäcka randiga strumpor. Men Jerry, hon kan dö.
— Faith, sade Jerry, gå ner från snöhögen, annars kommer jag och drar ned dig.
— Du kan ju försöka, om du vågar, sade Faith trotsigt.
