strävt är garnet. Jag skulle ha en känsla av att mina ben vore lika tjocka som pålarna ute i hamnen. Och du kan inte tänka dig, så de rivs.
— Ja, då vet jag inte hur du ska bära dig åt.
— Om pappa vore hemma, skulle jag be honom ge mig ett nytt par, innan butiken stängs. Men när han kommer hem, är det för sent. Jag ska be honom om måndag — och så stannar jag hemma från kyrkan i morgon. Jag ska låtsa, att jag är sjuk, och då kan då tant Martha omöjligt köra i väg med mej.
— Men då narras du ju, Faith, utbrast Una. — Inte får du göra så. Det skulle ju vara rysligt. Vad skulle pappa säga, om han visste det? Minns du inte, hur han talade med oss se’n mamma var död och sa till oss, att vi skulle alltid vara ärliga och sanna, hur vi än kunde fela för resten. Han sa, att vi fick aldrig narras eller hyckla — han sa, att han förlitade sig på att vi aldrig skulle göra det. Det får du inte göra, Faith. Ta på dig de randiga strumporna. Det blir ju bara för en enda gång. I kyrkan kommer ingen att lägga märke till dem. Det är inte som i skolan. Och din nya bruna klänning är så lång, att de inte kommer att synas mycket. Var det inte tur, att tant Martha tog till den så pass för att du skulle kunna växa i den? Men jag minns, att du var så förargad för att hon inte ville lägga upp en bredare fåll nedtill.
— Jag tar aldrig på mig de där strumporna, sade Faith med hårdnackad beslutsamhet.
Hon reste sig från gravhällen på sina bara vita ben och klev med stadiga steg över det våta, kalla gräset bort till den snödriva, som ännu låg kvar inne i vrån vid kyrkogårdsmuren. Med hopbitna tänder klev hon upp på den och ställde sig på toppen, så att henens fötter sjönko ned i den halvt upptöade sörjan.
