och alla, som sutto nära koret, sågo, att pastorns äldsta dotter hade kängor — men inga strumpor.
Faiths nya bruna klänning, som tant Martha klippt till efter något konstbesynnerligt mönster och vägrat lägga upp, var alldeles för lång för henne, men den gick ändå inte ned till kängskaften. Dryga två tum vitt ben voro fullt synliga.
Faith och Karl sutto ensamma i prästgårdsbänken. Jerry hade gått upp på läktaren för att sitta där med en god vän, och flickorna Blythe hade tagit Una med sig. Barnen Meredith brukade ofta sitta på detta sätt »strödda» i kyrkan, och många fördomsfulla människor togo anstöt härav. Särskilt ansåg man, att läktaren, där åtskilliga odygdspåsar till pojkar brukade sitta i skymundan, viska och till och med — man mistänkte det åtminstone — tugga gummi eller tobak under gudstjänsten, inte var någon passande plats för pastorns son. Men Jerry avskydde prästgårdsbänken, där den låg allra längst framme i kyrkan, utsatt för de kritiska blickarna från både församlingsföreståndare och diakoner med familjer. Han smet från att sitta där så ofta han kunde.
Karl var fullt upptagen med att betrakta en spindel, som spann sin väv över närmaste fönster, och märkte alltså inte Faiths ben. Efter gudstjänstens slut gick hon hem i sällskap med sin far, och han observerade naturligtvis ingenting. Hon fick på sig de avskydda randiga strumporna, innan Jerry och Una hunno hem, så att till en början hade ingen av prästgårdens invånare reda på mankemanget i hennes kyrktoalett. Men hela Glen S:t Mary visste om det, och reflexionerna uteblevo ej.
De få, som ingenting sett, fingo snart höra. Man talade inte om något annat på hemvägen från kyrkan. Fru Davis sade, att det var bara vad hon alltid hade väntat, och
