rätt som det var, bara det bleve tö i luften, skulle man nog få se prästgårdsungarna komma i kyrkan utan en tråd på kroppen. Ordföranden i Damernas Hjälpförening sade, att hon skulle bringa saken på tal vid nästa symöte, och föreslog, att man dessförinnan skulle i sluten trupp uppvakta pastorn och protestera. Fröken Cornelia sade, att hon uppgav hoppet. Det var inte värt att tro, att man skulle kunna få nå’n fason på prästgårdsföljet. Till och med den snälla och välvilliga doktorinnan Blythe kände sig litet chockerad, men hon sade, att det var helt säkert Faiths glömska, som spelat henne ett spratt. Enär det var söndag, kunde Susan ej genast börja på med att sticka strumpor till Faith, men hon lade upp ett par på måndagens morgon ännu innan någon annan på Ingleside stigit upp ur sin säng.
— Doktorinnan kan vara så säker på, att det bara var gumman Marthas skull, sade hon till Anne. — Den fattiga ungen hade väl inte ett helt par strumpor att ta på sig. Jag skulle tro, att vartenda par hon har, och det lär väl inte vara så många, var trasigt. Och det förstås — ungar äro några rysliga slitvargar. Jag tycker som så, att Damernas Hjälpförening gjorde bättre nytta, om den toge sig för att sticka några par strumpor åt de verkligt behövande här på trakten än gräla om den nya mattan till estraden under predikstolen. Jag är inte medlem av den där märkvärdiga Hjälpföreningen, men jag ska i alla fall ta och sticka Faith två par strumpor av det här fina svarta garnet, och det så fort mina fingrar kan röra sig, det kan doktorinnan lita på. Jag ska aldrig glömma hur jag kände det, när jag fick se ett av den snälle pastorns barn komma gående uppför stora mittelgången utan strumpor på benen. Jag visste sannerligen inte vilket håll jag skulle titta åt.
— Och i går så råkade ju till på köpet kyrkan vara full
