»Veckobladet», ut som vanligt, och då fick samhället uppleva en ny sensation. På en mycket synlig plats på tidningens första sida stod ett »öppet brev», undertecknat »Faith Meredith», och det lydde som följer:
»Till dem, som det Intresserar:
Jag vill nu förklara för alla hur det kom sig, att jag i söndags kom att gå i kyrkan utan några strumpor på mig, så att alla kan veta, att min pappa inte alls rådde för det, och det behöver inte de gamla kaffetanterna säga, för det är inte sant. Jag gav mitt enda par svarta strumpor åt Lida Marsh, för hon hade inga utan gick barfota, skor hade hon heller inga, och hennes små fötter var alldeles blåfrusna, och jag tyckte så synd om henne. Inget barn bör vara tvunget att gå utan strumpor och skor i ett kristet samhälle, innan all snön har smält bort, och jag tycker, att Fruarnas Syförening hade bort ge henne strumpor. Jag vet förstås, att de skickar alla de yllesaker de gör till de små hednabarnen, och det är ju visst rätt och mycket snällt med. Men de små hednabarnen har rysligt mycket varmare väder än vi har, och jag tycker fruarna i vår församling borde ta litet vård om Lida och inte lämna alltihop åt mig. När jag gav henne mina strumpor, så glömde jag, att det var det enda svarta paret jag hade, som det inte var hål på, men jag är i alla fall glad, att jag gav dem åt henne, för annars hade mitt samvete inte gett mig någon ro. Först när hon hade gått sin väg och såg så stolt och lycklig ut, den arma lilla stackaren, kom jag ihåg, att det enda i strumpväg jag hade att ta på mig var ett par röd- och blårandiga, som tant Martha stickade åt mig förra vintern av garn, som vi fick av fru Burr uppe i övre Glen. Det var förfärligt strävt garn, så strumporna sticks på benen, och fullt med knutar, och aldrig har jag sett fru
