Jerry. — Och hur vi än straffar dig, så hjälper det inte pappa. Han får umgälla det i alla fall. Folk kommer alltid att tro, att du bara gjorde det på odygd, och så går det ut över pappa; de klandrar honom för att han inte förbjöd dig. Som om pappa skulle haft reda på vad du i din dumhet gick och företog dig! Men det kommer aldrig folk att kunna begripa. Och vi kan inte gå omkring och förklara för alla människor.
Just denna sida av saken tyngde svårt på Faiths sinne. Sin egen skam och nesa kunde hon bära, men det plågade henne gränslöst att klander skulle falla på fadern. Om folk visste sakens rätta sammanhang, skulle ingen säga ett ont ord om honom. Men på vad sätt skulle hon kunna rentvå honom? Gå fram på estraden nedanför predikstolen i kyrkan, såsom hon en gång gjort, och förklara saken — det kunde inte komma i fråga. Faith hade hört av den allvetande Mary Vance hur de flesta i församlingen hade tagit illa vid sig, och hon förstod, att någonting sådant fick man inte göra om. Faith gick i tre hela dagar och grubblade på problemet. Men så fick hon en ingivelse och lät beslutet omedelbart åtföljas av handling.
Hela kvällen satt hon uppe på vindsrummet. Där hade hon en lampa, bläck och en skrivbok, och i den fyllde hon den ena sidan efter den andra, medan hennes kinder blevo allt rödare och ögonen mer glänsande. Just så här skulle hon göra! … Det var bra kvickt av henne att ha hittat på idén … Nu skulle allting bli framlagt och uppklarat, och då skulle folk få se, att det, som låg bakom den där rysliga »skandalen», ändå inte var så farligt. Klockan var elva, när hon torkade av sin penna och satte korken i bläckhornet, ganska nöjd med sitt opus. Så kröp hon i säng, förskräckligt trött, men mycket lycklig.
Efter några dagar kom ortens lilla tidning,
