Kingsport måtte göra henne gott. Hon har nu varit borta i en hel månad och ska visst stanna en månad ännu, har jag hört. Jag kan inte minnas, när Rosemary nå’nsin var hemifrån. Hon och Ellen har aldrig kunnat uthärda att vara åtskilda. Men det lär vara Ellen, som ovillkorligen ville, att hon skulle resa. Och under tiden håller Ellen och Norman Douglas på med att värma upp sin gamla soppa.
— Nej men vad säger du? utbrast Anne och började skratta. — Nog har jag hört ett rykte, som sagt det, men jag trodde verkligen inte det låg någon sanning i det.
— Sanning? Jo, det kan du vara lugn för att det gör. Det har hela byn reda på. Norman Douglas bedriver då aldrig något hemlighetsmakeri, vad han än tar sig för. Har han uppvaktat en flicka, så har han låtit hela världen se på. Till Marshall sa han, att han hade inte tänkt på Ellen på många år, men första gången han gick i kyrkan i höstas, såg han henne och blev kär i henne på nytt. Han sa, att han hade totalt glömt hur vacker och stilig hon såg ut. Han hade inte sett henne på tjugo år — ja, det låter nästan som en saga. Men han har ju aldrig i livet varit kyrksam av sig, och Ellen har aldrig brukat gå bort på besök eller på några bjudningar. Ack ja, alla vet vi vad Norman går med för avsikter, men hur Ellen tar saken, se det är någonting helt annat. Jag vill då inte åtaga mig att avgöra huruvida det skall bli parti mellan dem eller inte.
— Han slog upp med henne en gång, men det tycks inte betyda nå’nting för somligt folk, sade Susan i syrlig ton. — Någon stolthet ska man väl ändå ha, tycker jag på mitt vis.
— Han slog upp med henne för att han blev retad över någonting, och det gick han se’n och ångrade i hela sitt liv, sade fröken Cornelia. — Det är skillnad på det och på att helt kallblodigt göra slut med en flicka och låta henne sitta
